Förlagskunskap nästa!

Allmänt / Permalink / 1
Åh jösses, jag vet knappt vart jag ska börja. Jag var på reservupprop idag på Stockholms universitet eftersom jag var reserv på Förlagskunskap som jag skrev om i mars. Jag hade trott att jag inte skulle komma in eftersom jag var reserv nummer 14 och hade redan registrerat mig på två mindre distanskurser i litteraturvetenskap, men idag kom det chockande beskedet. Jag kom in! Jag ska gå Förlagskunskap under två terminer nu, få lära mig om förlagsbranschen och praktisera i 10 veckor på ett förlag! Jag är så himla lycklig och chockad så jag vet knappt vart jag ska ta vägen! Skolan var en besvikelse dock. Jag hade trott att Stockholms universitet skulle vara superpampigt, men den byggnaden jag var i såg ut som ett gammalt övergivet sjukhus fullt med spöken. Inte för att det spelar någon egentlig roll, för jag kom in! Tjoho!
 
Svårt att se på bilden, men jag vill inte gå själv i den här korridoren på kvällen.
 
 
 

Spelrecension: The House in Fata Morgana

Recensioner / Novectacle, The House in Fata Morgana / Permalink / 1

Jag har bestämt mig för att göra en förändring här på bloggen. Jag vill börja skriva om spel och film också, och inte bara böcker. Med det sagt tänker jag börja med att recensera ett spel som jag alldeles nyligen klarade ut. Det spelet är The House in Fata Morgana av Novectacle.

Det här spelet är en så kallad Visuell Roman eller Visual Novel som det heter på engelska. Det är alltså mer av en bok än ett spel. Spelet börjar med att du som spelare vaknar upp i ett mörkt, mystiskt hus där du hälsas välkommen av husets piga.
 
Hon säger att du är husets mästare och att hon har väntat på dig. Du har dock inga minnen av vare sig pigan, huset eller dig själv. Du vet alltså inte vem du är. För att råda bot på detta tar pigan med dig på en resa genom husets dörrar och genom tiden. Du får bevittna de tidigare residenternas liv och se allas deras tragedier. För det sägs att en häxa bor i huset som har lagt sin förbannelse över det och alla de som bor där. Du får se fyra berättelser som sträcker sig från 1099 till 1869. Det de har gemensamt är att de alla på ett eller annat sätt handlar om en vithårig ung kvinna.
 
 
När du sett alla tragedierna får du själv välja om du vill stanna eller om du vill fortsätta. Det finns dock de som skulle säga att du kunde bära alla dessa tragedier för att de inte var dina egna. 
 
Det här är mer en bok än ett spel. Det enda spelelementet som finns kommer i den senare halvan av spelet i form av val. Du blir presenterad för ett flertal val som alla påverkar utgången av berättelsen på olika sätt. En del av dessa val går på tid vilket gör att det inte finns tid för att tveka. Det finns många karaktärer i det här spelet och de är alla unika och otroligt mänskliga. Sättet de beter sig på och interagerar med varandra känns trovärdigt och jag blir berörd när jag bevittnar deras berättelser. Jag önskar att det ska sluta lyckligt för dem, men efter berättelsen i den första dörren var det tydligt att jag kunde skrota mina disneyfantasier.
 
Om man jämför The House in Fata Morgana med andra spel i samma genre så ser man att det sticker ut från mängden. Visuella romaner brukar vanligtvis vara mycket animeinspirerade med söta tjejer med enorma ögon och speciella hårfärger och frisyrer. Det kan ofta finnas mycket erotik och omotiverad fanservice, något The House in Fata Morgana saknar. Det brukar oftast kännas som att man spelar en anime, men The House in Fata Morgana har inte alls den känslan utan det känns väldigt västerländskt vilket är uppfriskande. Karaktärerna och bakgrunderna är båda välgjorda så det är en fröjd för ögat att spela. Dock var det en sak som störde mig med karaktärerna och det är deras ansiktsuttryck. För det mesta passade de, men varje karaktär har bara ett visst antal ansiktsuttryck och ibland kan vissa uttryck kännas överdrivna. För att ge ett exempel så kan en karaktär ha ett argt eller upprört uttryck, men detta arga eller upprörda ansiktsuttryck används även när karaktären bara är lite lätt upprörd och då känns det fel när karaktären ser jättearg ut. 
 
Musiken är också något som sticker ut med The House in Fata Morgana. Ni minns när jag skrev om hur filmer har en förmåga att vara väldigt stämningsfulla? Här har ni ett spel som har precis det, stämning. Musiken är skräddarsydd för varje scen och det funkar otroligt bra. Även de musikstycken som jag inte egentligen tycker om passar perfekt till sin scen. Jag har nog aldrig varit med om musik som påverkar mig på ett sådant sätt som musiken i The House in Fata Morgana påverkade mig när jag spelade. Berättelsen var känslosam i sig, karaktärerna var sådana man brydde sig om och ville följa, men musiken tog berättelsen och karaktärerna och lyfte dem högt över molnen. Nedan följer två exempel på två av mina favoritlåtar från spelet. Båda passade perfekt till sina scener.
 

 

Om jag ska sammanfatta The House in Fata Morgana med ett ord så är det perfektion. Det här spelet är det bästa jag någonsin spelat. Det blandar glädje med sorg på ett sätt som får mig att bara vilja läsa vidare och få reda på vad som kommer hända här näst. Under de 45 timmar det tog mig att ta mig till slutet fullkomligt levde jag i spelet. Jag har nästan abstinens nu när jag är klar. Aldrig har en berättelse gripit tag i mig på det här sättet. Oavsett om ni brukar spela spel eller inte så rekommenderar jag verkligen det här spelet till er, åtminstone om ni tycker om bra berättelser, för berättelsen som berättas i det här spelet är något utöver det vanliga. Den enda anledningen jag kan komma på till att inte spela är att det är en ganska hemsk berättelse som berättas och är man känslig för mörka teman så kan jag förstå om man inte är så intresserad. Till er andra kan jag bara säga en enda sak och det är SPELA! Dyk in i den här fantastiska världen och förundras. The House in Fata Morgana finns att köpa på Steam. Ni kommer inte att ångra er!

 Betyg: 5/5

Bokrecension: Kraften

Recensioner / Kraften, Siri Pettersen / Permalink / 1
"Hon blev yr. Allt hon såg var dimmigt av tårar. Facklorna blödde eld och hon förstod. För första gången förstod hon vad krig betydde."
 
Jag har nu läst ut Kraften, den sista delen i Korpringarna av Siri Pettersen. I den här boken får vi följa Hirka i ytterligare en ny värld, Dreysíl, de likföddas värld. Där förväntas hon bli en krigsledare som ska leda de likfödda i det kommande kriget mot Ymslanden. Men Hirka har andra planer. Hon vill rädda sitt hemland och Rime, vill inte ha något krig, men det verkar oundvikligt. Samtidigt bekämpar Rime sina egna strider hemma i Ymslanden där Rådet håller på att falla samman.
 
Den här boken föll jag inte för lika mycket som de två första i serien. Det kändes som att berättelsen stod och stampade på samma ställe genom nästan hela boken och jag bara väntade på att något riktigt spännande äntligen skulle hända. Jag kunde känna både Hirkas och Rimes frustration över sina respektive situationer, det var bra skildrat, men jag hade ändå velat ha mer action eller vad man ska kalla det. Det var inte som att det inte hände något, men det kändes bara inte riktigt som att berättelsen rörde sig framåt förrän i slutet av boken. Med det vill jag dock inte säga att det här är en dålig bok, tvärtom. Precis som Odinsbarn och Röta så är Kraften en spännande och välskriven bok. Den är bara inte lika spännande som de två första böckerna. I sista halvan av boken drar det igång ordentligt och då kunde jag känna det där bladvändarbehovet som jag haft genom hela de två första böckerna.
 
Det bästa med boken för mig var slutet. Jag tyckte att det var ett riktigt bra och passande slut på den här bokserien. Jag gillar att det var så pass öppet också och att det fanns en viss ovisshet för om allt faktiskt skulle ordna sig. Det sämsta med boken är tempot. Som jag redan nämnt kändes det som att boken stod och stampade på samma ställe hela tiden.
 
Jag har redan rekommenderat er att läsa de två första böckerna och jag rekommenderar er att läsa även den här. Trots sina brister så är det fortfarande en bra bok och ett snyggt avslut på en riktigt bra bokserie. Läs!
 
Betyg: 4/5
 
 
 
Till top